paluu

FRI ATT PUBLICERAS HELT ELLER DELVIS!
Helsingfors 6.8.2003
Debattartikel av Gerd Söderholm
Dåligt exempel för Sverige

Införandet av EMU i Finland och några konsekvenser

ändska regeringarna utnyttjade överraskningsmomentet som taktik när Finland styrdes in i Europeiska unionen genom folkomröstningen i oktober 1994. Regeringarna förhindrade varje riktig debatt om den ekonomiska och monetära unionen. Detta var analogt med EU-kommissionens tysthetskrav som gick ut på att konsekvent vägra egna anställda publiceringstillstånd när de i offentligheten ville analysera de monetära följderna av en gemensam valuta.

Finländarna folkomröstade i en fråga som de i högsta grad fördes bakom ljuset i och vägrades en ny folkomröstning om EMU sedan det gått upp för dem att valutan gick förlorad redan i folkomröstningen 1994. På högsta regeringshåll försäkrades det inför folkomröstningen 1994 att vi varken kommer att förlora vår mark eller vår självständighet. Till skillnad från Sverige vägrades folket talan trots att det betalar priset för en gemensam valuta.

Det var helt enkelt inte meningen att människorna skulle förstå innebörden av den monetära frågan och därför fick ingenting ofördelaktigt för det monetära europeiska projektet komma ut i offenligheten. För de flesta finländare som inte hann med i det snabba politiska spelet var Maastricht ett abstrakt namn utan betydelse. Finländarna var omedvetna om att Maastrichtfördraget innebar att såväl valutan den finska marken som centralbanken Finlands bank och den självständiga penningpolitiken skulle offras. Våra politiker krävde inga som heslt undantag från Maastricht, ingen debatt förekom om några undantag.

Finlands bank är sedan den 1 december 2000, då den nya lagen om Finlands bank trädde i kraft, direkt underställd Europeiska centralbanken (ECB) in Frankfurt och har upphört att vara det ekonomiskpolitiska instrumentet för Finlands riksdag. Finlands bank är de facto försatt ur spel som institution för en nationell ekonomisk politik som skulle ha finländarnas bästa för ögonen.

Redan Harri Holkeris regering 1987-1991 började dra i de för EU rätta strängarna och yrka på strukturomvandling i landet, trots att statsskulden vid den tiden var låg, bara tio procent av BNP, arbetslösheten i det närmaste obefintlig och Finland Europas ”japanska under”. Finlands Bank användes på 1980-talet till att steg för steg styra den nationalekonomiska makropolitiken mot en avreglering av bank- och penningmarknaderna, uppmuntra utländsk låntagning inklusive kommunernas skuldsättning och göra avkall på sitt eget existensberättigande.

Den ekonomiska kraschen 1990-1993, den mest förödande någonsin i landets historia, var inte oberoende av Finlands anpassning till EU:s monetära unionspolitik. Efter inträdet i EU den 1 januari 1995 avstannade den politiska debatten för gott, den hade inte heller före inträdet varit så mycket att skryta med. Finland fick regnbågsregeringarna i vilka så många partier som möjligt bands till en och samma pro-EU-linje, som dikterades vara den enda rätta. Alla tyckte och skulle tycka lika. Den första regnbågsregeringen var Paavo Lipponens I regering 1995-1999. Den var målad i alla politikens färger, från vänster till höger, både socialdemokraterna, samlingspartiet (motsv. moderaterna), svenska folkpartiet, vänsterförbundet och de gröna ingick. Oppositionen, d.v.s. halva Finlands folk befann sig utskuffad i ett hörn, otrovärdig och frustrerad. 43 % hade röstat mot EU.

Det var centern och samlingspartiet under Esko Ahos (c) regering 1991-1995 som genomdrev svältkuren vilken resulterade i en för många ödesdiger skulddeflation inte skådad sedan 1930-talet. Priserna gick ner så lågt att när människor gått från gård och grund hade de fortsatta skulder kvar sedan bankerna tvingat dem sälja sina hem till underpris. Den finska arbetslösheten var 1990 bara 3,4 % men steg brant till 7,6 % 1991; 13,1 % 1992; 17,9 % 1993 och 18,4 procent 1994 då vi tangerade Spaniens rekord. Centern blev senare mera skeptisk till EU och fick inte delta i regnbågarna.

Den finska regeringen lät som EU:s mest exemplariska elev piskan vina över eget folk för att nå det utlovade priset som var deltagandet i den gemensamma valutan i kretsen av de första medlemsländerna.

Finland har stora svårigheter i dag, bl.a. en bestående hög arbetslöshet, alltför hög kostnadsnivå, alltför låga exportpriser, en misstrogen befolkning. Finland är inte ett bra exempel att visa upp för Sverige.

Många av de politiker och tjänstemän som drivit Finlands linje i riktning mot den blivande federala EU-staten har fått eller kommer att få höga poster i unionen där de avsvär sig lojaliteten med sitt land och förverkar det nationella förtroendet.

Fattigdom med brödköer

Ordet fattig förekom sällan förr. Finland var ett stolt land med god ekonomi.

Sedan Finland styrdes in i den ekonomiska och monetära europeiska unionen har landets inrikespolitik försämrats. Under de senaste tio årens integrationsprocess har förhållanden inträtt som fjärmat oss från den nordiska välfärdsmodellen.

Finland har annat att framvisa än Nokiamiljonärer – som det är tvivelaktigt att vara stolt över – d.v.s. brödköer som är medaljens baksida. Vi tvingades av våra politiker in i EMU och förlorade möjligheterna att driva en nationell politik och ha ett självständigt och konstruktivt samarbete med världens länder.

Vi fick de för ett nordiskt välfärdsland fula och skamliga brödköerna, men också andra negativa följder. Jag vill kort summera följderna i några sektorer: sysselsättning, inkomstfördelning, jordbruk, social- och hälsovård, skolväsen och industri. Denna summering är att betrakta som toppen av ett isberg.

EU:s arbetslöshet är 8,4 %, för ungdom 16,2 % (2002). Finlands arbetslöshet är 9.4 %, i vissa landskap 20 %. Dagligen rapporteras i medierna om uppsägningar, konkurser o. dyl.

Klyftan mellan rika och fattiga vidgas oavbrutet. De fattiga är inte alltid arbetslösa, vi har nu också arbetande fattiga, ”man begynte spekulera i arbetslöshet” för att tala med K.A. Tavaststjernas i romanen Hårda tider. Finns det tillräckligt många arbetslösa, kan lönerna sänkas och en person klarar inte levnadskostnaderna utan måste ha flera arbeten med försämrat fackligt skydd, dåliga arbetstider och arbetsvillkor. Detta är vad EU eftersträvar och kallar flexibilitet.

Finlands agribusinessektor har lidit. År 1992 hade vi 121 000 jordbruk, tio år senare (2002) var antalet 45 000. Myndigheterna vill ha ytterligare 15 000 jordbruk bort. Jordbruksarealerna hos enskilda jordbrukare har ökat när bönderna hyr ut jorden, men det betyder ökning av arbetslösheten också på landsbygden och ökad migration till tätorterna.

De sociala utgifterna har sjunkit från 30,0 % av BNP till 26,7 % (2000), vilket är lägre än både i Sverige och Danmark. Staten skar ner socialutgifterna mellan 1998 och 2001 med 2,1 %, så att kommuner som vill ha kvar sin standard på social- och hälsovården får tillskjuta mera pengar själva. Kommunerna har å sin sida stora svårigheter med finansieringen av den offentliga servicen när både staten och skattebasen krymper.

Skolväsendet har drabbats. På tio år har åttahundra (800) skolor stängts. Eleverna trängs i allt större skolor och får längre skolresor. Eleverna och lärarna stressas, lärare har permitterats, medan de ibland måste sköta flera klasser på samma gång.

År 1990 levde 30 000 familjer under fattigdomsgränsen som var 660 € per familj och månad. År 2000 var siffran 62 000 familjer, vilket är 10 % av alla barnfamiljer.